Efter en väldigt trevlig dag på Stuteri Nådhammar, så hade jag mycket att fundera på. Det låg väldigt långt bort från där jag bodde, och tog hela 50 min att åka enkel resa. Det skulle krävas mycket hjälp från min man att kunna ta mig tiden till detta. Men, han övertalade mig att ge det ett försök. Det skulle ju ändå bara vara en dag i veckan.

Den här hästen jag satt upp på en dag i veckan var som en Rolls Royce. Smidig, bra steg, mjuk och följsam. En dag i veckan blev så till två dagar. Till tre. Till fyra. Och plötsligt en dag i februari 2008, mindre än ett år efter vårt första möte, så stod hon hemma i stallet. Vi det här laget hade vi tränat för tränare en dag i veckan under flera månader, hade redan varit med på flera uppvisningar och var uttagna till dressyrallsvenskan som gick i LA:5 (nuvarande MSV:C). Raketfart, kan man säga att det var. Uppåt och framåt med stormsteg.

Våren 2008 låg tävlingssäsongen planerad, och vi skulle komma ut på 5 tävlingar i LB-LA innan det var dags för lagtävlan i allsvenskan. Förberedelserna inför första start, som skulle ske en lördag, var i full gång när jag på torsdagen kom till stallet för att köra vårt sista genrep av programmet. Stornella stod då med ett bakben som var dubbelt så stort som det andra. Veterinär ringdes ut och tävlingar avbokades.

Några månader senare var hon fullt ridbar igen, men vi kom aldrig ut på tävlingsbanorna. Under tiden vi körde rehab, hittade vi andra saker som var roliga och jag är inte den som måste satsa fullt ut på en sak. Istället satsade vi på uppvisningar, kurser och clinics, utställningar och att representera rasen lipizzaner. Vi tyckte nog att det var lika kul båda två. Att kunna galoppera in på Solvalla, med ett hav av travhästar bakom, och bara kunna släppa henne fri i full galopp, susa fram så tårarna rinner med en publik som tjoar och klappar vid sidan, det är en mäktig känsla som slår vilken dressyrtävling som helst.

De nästkommande åren var vi med på flera utställningar, där hennes sämsta placering var en andraplats på RIKS, vilket säger en del om vilken fin häst hon faktiskt är. I Alunda vann hon både Bästa sto och Best in Show bland fin konkurrens.

Vi var med på ett företagsevent med över 500 gäster med temat cirkus i Hågelby slottspark. Där skulle vi mingla bland alla gäster ihop med gycklare, live-band, män med trumpeter, popcornmaskiner och akrobater. Det krävs en speciell häst för att knappt röra ett öra när det kommer en akrobat flygande i volter på ena sidan, och en gycklare kommer och blåser i ett horn på andra sidan. Men Stornella har på något vis alltid vetat när det gäller, och jag kunde tryggt lotsa runt henne bland alla gäster.

När det var dags för rasparad på Axvalla travbana åkte vi såklart ner och var med. Det var en extremt varm dag och munderingen gjorde att man stundtals kände att man skulle tuppa av i den starka solen. Publik delade med sig av sitt vatten till mig som ryttare, medan Stornella tappert tog sig igenom hela paraden utan att ens blinka.

Jag och Stornella har gjort så många roliga saker genom åren, de ovan är bara några få exempel. Det vi har upplevt tillsammans skulle ta upp en hel bok att berätta om. Men hon har funnit sig i alla mina upptåg och påhitt utan minsta protest, oavsett om jag har klätt ut henne eller klätt ut mig själv. Men det är inte hennes sätt att stå ut i alla utmaningar, eller hennes lugn i alla roliga upptåg som definierar henne. Det som definierar henne är det intryck hon gjort på människor genom sitt liv.

Det är hennes snälla ögon när hon står helt stilla medan 10 autistiska barn låter som brandbilar, hänger i svansen och försöker klättra upp på henne med hjälp av stigläder. Det är hennes vilja att skydda min son genom att jaga bort alla andra hästar i närheten när han är i hagen. Det är hennes otroliga vänlighet när hon försiktigt stryker sin mule mot stallkatten. Det är hennes sätt att förstå när det verkligen gäller, och att alltid ställa upp på mig som människa, ryttare och flockmedlem. Det är hennes höga gnäggningar och galopp genom hagen när hon kommer och hennes mörka mullrande ljud när man kommer nära. Hennes sätt att vänta på vad jag vill att hon ska göra. Att hon aldrig har trampat på mig. Inte ens litegrann på tån. Det är hennes sätt att följa mig när vi promenerar utan grimma och grimskaft. Det är att hon kan stå lös på tomten och beta för vi är hennes flock, för hon skulle aldrig lämna oss. Det är att visa sådan stor kärlek till de människor hon tycker om. ”Hon är ju som en hund”, säger min mamma.

Det finns inte ord nog för att beskriva denna fantastiska häst. Denna familjemedlem. De säger ju att man har en häst i livet som alltid kommer vara nummer ett. För mig är det Stornella. Den 24 maj fyller hon 21 år och hon har nu fått bli pensionär. Hon står kvar hemma i stallet ihop med min unghäst, men rids och sköts av Kerstin som fyller hennes dagar med mysiga skogsturer, morötter och kärlek. Det är så en sann trotjänare ska få ha det på ålderns höst, och det är en stor ära för mig, att kunna ge henne en sådan fantastisk ålderdom som hon får nu. I alla år har hon ställt upp för mig, utan minsta protest, genom vått och torrt. Nu är det dags för mig att återgälda det.

"Every rider has that one special horse, that one horse, who changes everything about them"