En dag med en lipizzaner

Gotland, sommaren 2021

av Malin Lind

Flaggan vajar sakta i vinden på ringmuren i Världsarvsstaden Visby, Gotland. Den mytomspunna ön i Östersjön som genom urminnes tider varit ett nav för handel och rikedom visar sig från sin allra vackraste sida nere på strandgärdet.
Hästarna, Riddarna och färgglada fanor skvallrar om en svunnen tid. Det är dags för Tornerspel och jag har äran att vara ägare till det lilla bruna lipizzanerstoet som öppnar kvällens arenaföreställning Mythos, riden av Anders Månsson, Kunskapens Riddare för Riddarsällskapet Torneamentum.

I ett mejl från ridklubben i början av sommaren så fanns det ett evenemang, ”Prova på Riddarträning med Södra Gotlands Rid- och Körklubb” och jag vart genast nyfiken, det här måste provas och med vändande post anmälde jag mig direkt! Tänk om jag redan då vetat, vilket äventyr jag och min makalösa häst skulle få uppleva.

Så kom dagen där i juli, äntligen var det dags att lasta mina 3 lipizzanerston på hästlastbilen för att ta färjan över till Gotland för ett par veckors välbehövlig semester. Solen sken, havet var varmt och sena kvällar efter att badgästerna gått hem tog jag en härlig galopp på sandstranden till solnedgångens sista strålar. Imorgon var det dags, jag och 201 Siglavy Capriola Zingoalla även kallad Kakan skulle få en första inblick hur man tränar de olika grenar som finns inom tornerspel.

Väl på plats i Havdhem på södra Gotland var vi en brokig skara. Gotlandsruss med unga ägare, välridna western quarterhästar och vi. Träningstimmen förflöt alldeles för fort och alla fick chans att prova på att rida an med lans mot qvintanen, träffa sandfyllda flaskor med svärd och spetsa kuddar med spjut. Kakan tyckte precis som jag att det var roligt och hennes spetsade öron och positiva arbetsvilja och psyke uppskattades av Riddar-Anders som tränade oss men även publiken som satt kring ridbanan! Tanken var att min son Ludvig skulle ha ridit Kakan och jag mitt andra sto Siglavy Capriola Zara men i sista stund tappade han modet så som 8-åringar kan göra och jag fick åka själv.
Efter träningen så frågade jag om det fanns möjlighet till ytterligare en träning och en ny tid bokades in för hela familjen ett par dagar senare hemma hos Anders Månsson i Sanda. Så in i hästlastbilen lastades alla 3 hästarna (det är tur att man har många *skratt*) och pappa Kalle red 184 Pluto Zelina 21 år gammal, Victor 10 år tog Zara och Ludvig 8 år paxade snabbt Kakan. Själv fick jag bli fotfolk och bästa hejarklack!!!
Lipizzanerhästen gör sannerligen skäl för sin egenskap samarbetsvillig. Ingen av hästarna var det minsta tveksam och tog sig an alla uppgifter igen med bravur, så även hela min familj som är mer eller mindre nybörjare.

När träningen var slut så hade jag fått lära mig ännu mer om just tornerspel och även att Anders egen häst tyvärr var skadad och kanske inte kunde deltaga i sommarens spel. Skrattande och lite halvt på skämt så erbjuder jag honom att låna Kakan om han tror att hon skulle klara av det, varpå han svarar helt seriöst ”-Gärna”! När jag hade fått smälta orden en kort sekund så sa jag att han åtminstone kunde provrida först varpå han går i väg och hämtar sin ridhjälm. Väl uppe på hästen så får vi se hur en riktig riddare tar sig an grenarna på ridbanan och 10 minuter senare hoppar han av med ett leende. Jag är fortfarande tveksam och hävdar med bestämdhet att han ska provrida en gång till mer på riktigt så ytterligare en träning bokas där Anders vän Erik ska sadla upp sin tornerspelshäst i full mundering och träna tillsammans. Och även denna gång bryr sig Kakan varken om närkamper med lans och sköldar, rasslande ringbrynjor eller hästarnas klädnader.
Jag får beröm för hur välriden och skolad min lilla bruna häst är och Anders är helt säker på sin sak. Min häst ska gå tornerspel med en av Sveriges bästa riddare.

Så kommer torsdagen den 5 augusti. Jag har badat och ryktat min häst så hon glänser, travat upp på grusgången och kollat så precis allt är packat. Jag är mer nervös än min häst när jag lastar henne och beger mig mot Visby.

Väl framme ska man parkera i de gamla vallgravarna, inte helt lätt med bil och transport men efter lite tips av de mer rutinerade medlemmarna i Riddarsällskapet Torneamentum så kommer även vi in i ledet med alla andra. Nu råder full aktivitet, banan ska byggas upp och alla personliga saker som svärd, hjälmar och flagga ska ställas i ordning uppe vid ingången till arenan. Varje riddare har en utsedd väpnare som ska ha full kontroll på vad ens riddare ska ha och när i spelet. Till min glädje så är Lisa, Anders vanliga väpnare med ikväll och jag kan ta rygg på henne. Det skrattas, skojas och man känner förväntningen hos alla, det märks att alla är redo och ge minst 100%.

Kakan står snällt medan det stora röda schabraket läggs över hennes kropp tillsammans med resten av utrustningen. Jag får en fin väpnartunika i precis samma röda färg med gult emblem. Riddarna har betydligt mer att klä på sig inser jag när jag tittar mig omkring, bara ringbrynjan består av flera tusen metallringar som sammanfogats för att ge skydd.

Det är en häftig syn att se 6 ekipage rida i väg utmed ringmuren och ut i det som kallas gravarna för att rida fram. Dagsljuset övergår sakta i skymning och nu samlas vi väpnare utanför ingången till banan. Publiken sitter förväntansfullt på sina platser på läktaren och härolden, speakern gör sig redo. I ögonvrån ser jag att även riddarna kommit, radat upp sig och fått sina flaggor.

På given signal galopperar de in och tar emot publikens jubel under tiden härolden presenterar de olika riddarna. Hästarna är precis lika uppspelta och visar sig från sin finaste sida, så även min bruna lipizzanerhäst. Första grenen är lans mot qvintanen, Anders får in en fullträff och den snurrar runt och första poängen är bärgad. Fler grenar fortlöper, jag får ta och ge olika vapen. Ska jag vara helt ärlig har jag bara ögon för min egen häst, hon dansar fram där i galopp på rännarbanan och Anders träffar allt han ställs inför.
Nu är det dags för låg-ringar, en gren där 5 träringar sätts upp efter varandra ca 50 cm från marken och riddaren ska fånga dem alla på sitt svärd. Det blir tyst på läktaren, Kakan och Anders står helt blickstilla innan han rider an. Jag kommer på mig själv att hålla andan när han med skicklighet böjer sig ner på ena sidan i galopp och fångar varenda en av ringarna. Jag jublar i kapp med publiken och gåshuden på armarna får tala för sig själv! Det är uppvisning i absolut världsklass och ring efter ring kastas upp i skyn och publiken räknar högt vartefter 1-2-3-4-5. Han har gjort det igen, tagit full pott i en av de svåraste grenarna på en häst som aldrig deltagit i Tornerspel tidigare. Det är onekligen en prestation av både häst och ryttare men så är ju Anders också regerande Svensk mästare individuellt i både klassiskt tornerspel och Skills at arms!

Kvällens tornerspel är över, Kakan är uppspelt och skrittar glatt bredvid mig där i mörkret. Anders och Kakan vann kvällens spel, när poängen räknats samman från alla genar har de träffat flest mål. Jag har svårt att sluta le, stoltheten över min häst vet inga gränser. Publiken har gått hem, vinden och bruset från havet är en kontrast, nästan som en slags tystnad.
En efter en pysslas varje häst om i skuggan av Visbys ringmur. Jag lämnar tillbaka min väpnardräkt och smeker min häst över hennes mjuka mule och tänker för mig själv, i snart hennes 11 åriga liv har vi provat många discipliner men ingen har känts helt rätt. Ikväll fick jag med egna ögon se vad hon är född till, att vara tornerspelshäst och inget annat!

Alla är imponerade över hennes prestation och frågar på skoj om hon inte ska stanna på ön men jag svarar skrattande att man inte kan lämna sin absolut finaste vän. Anders säger att det är en ynnest att få äran och rida en sådan fantastisk häst och frågar om han får låna henne till morgondagens spel, och ännu fler längre fram i veckan. Med min hästs spetsade öron i minnet så tackar jag självklart ja till det. Fler spel följer kommande dagar och jag lär mig alltmer om Medeltidens då mest ärofyllda drabbningar. Kakan fortsätter att leverera på topp, av totalt 5 spel som hon rids i vinner han alla 5 av dem.

På kvällen efter vårt sista spel känns det vemodigt att ta farväl av alla i Riddarsällskapet Torneamentum som jag lärt känna men vår semester är slut och vi ska packa in oss i hästlastbilen imorgon och fara tillbaka över havet till Stallarholmen.
Jag pysslar om min fina häst precis som alla andra kvällar, Anders smeker Kakan över pannan och de verkar ha ett eget band. Sen tittar han på mig och frågar om han får låna henne till SM i Tornerspel nästa år, säger att är det på någon häst förutom sin egen som han kan försvara sina SM vinster så är det 201 Siglavy Capriola Zingoalla. 
Med ett leende svarar jag att det vore en ära att få ställa min häst till hans förfogande.

Nu har det gått ett par månader. Fantastiska foton tagna av fotograf Therese Hübner har precis landat i min mejlkorg. Ett av dem ska bli en tavla på min bästa vän! Och jag hoppas att det kan bli fler, drömmen om ett svenskt mästerskap 2022 ligger framför oss tillsammans med Anders och jag hoppas få kunna dela med mig av den historien nästa år.

Vid pennan, Malin Lind.  

En häst via postorder.

- av Myy Lilja

Sorgen känns både närvarande och avlägsen. Min allra första lipizzaner är död sedan 1,5 år och unghästen jag köpte mig nästan omgående efter min älskade väns plötsliga bortgång, har nu hittat en ny människa som han verkar trivas och må bra hos. Själv så har jag tänkt tanken att vara utan egen häst. Att sörja klart, att låta det ta tid.

Jag sitter i soffan och tittar på Facebook på telefonen. Det är kväll och dottern har somnat. Plötsligt är det där, fotot. Jag sätter mig lite rakare upp i soffan, knuffar till maken och säger ” Titta, jag tror att detta är min nästa häst”. Maken vrider på huvudet och säger ”En vit, som din första”. ”Ja”, säger jag. ”Jag ska ringa till säljaren i morgon, han finns i Slovenien.”

   Tre veckor senare är allt klart. Jag har sett två videofilmer på min blivande häst och några fotografier. Jag har talat med ägarna och kommit överens om priset och hur hästen ska transporteras. Kontraktet är påskrivet och skickat fram och tillbaka, pengarna är överförda till säljare från köpare och jag har fått ett nytaget foto som visar när min häst kliver på den transport som ska föra honom över halva Europa upp genom Sverige, till den plats där jag ska hämta honom för vidare transport hem till mig. Jag är hästägare igen. Även om hästen finns ca 2300 km från mig, så är han nu på väg. På väg mot mig.

   Tre dygn senare lastar transportören av en mager liten ponny på en solig, tom, gårdsplan i närheten av Göteborg. Nu är det meningen att jag ska få min vackra stolta lipizzaner och lasta honom för att köra honom hem till mig, ca 378 km. Det som möter mig är ingen vit, stolt häst på 160 cm i mankhöjd, utan en liten mager krake knappt över ponnymåttet. Det kan väl ändå inte stämma? Står min häst kvar i transporten? Nej, såklart inte. Hästen är tydligt brännmärkt och på något sätt så vet jag att detta är min häst, trots att han inte stämmer med fotot jag håller i handen. Min väninna, som är med, säger ”Men har du köpt dig en ponny?” och jag nickar och säger ”Han ser ut att ha krympt under transporten”. Som den fina vita, lite lyxiga tröjan jag fick en Jul av maken och som sedan aldrig blev sig lik efter en tvätt med efterföljande torktumlare. Men nu är detta min häst. Jag får passet av transportören och vi hjälps åt att lasta den lilla vita hästen på min transport. Han går på utan problem. Mannen som kört över halva Europa och är på väg upp till Oslo, undrar om jag möjligtvis kan undvara lite hö. Det är slut och den andra hästen i hans transport ska åka några timmar till. Ja, självklart har jag extra hö att undvara. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur länge höet varit slut.

   Resan hem de sista timmarna går bra. Hästen står lugnt i transporten. Äter hö, får vatten regelbundet och smakar då även försiktigt på betforen men vill inte ha havre eller morötter. Jag kör in på stallplanen och parkerar. Det är en sen eftermiddag i slutet av september 2019. Solen skiner och jag lastar ur min lilla, magra, lipizzaner. Han tittar sig omkring, går med sänkt huvud bakom mig till den lilla hagen. Jag släpper honom i hagen och hästarna i hagarna runt omkring ser honom direkt och kommer travande. Då, plötsligt så är han där. Den vackra, stolta lipizzanern som jag sett på film och foto. Han är så vacker! Trots att han är mager så det skramlar om honom, och trots att han har rest i tre dygn, så är han här. Som han visar upp sig.

Min vackra vita Neapolitano Neretva XXII -1, min Hero.

Lag- SM i distansritt 2011

- av Myy Lilja